Följ med hem till Valle och lär dig laga Spaghetti al Pomodoro di Valentino!

i Mat & Dryck

När Valentino Rongione – mer känd som branschikonen Valle – får syn på mig, utbrister han ”Mio amato fratello!” och trycker stora pussar på mina båda kinder innan han ger mig en hjärtlig björnkram. Han har en ljusblå mössa med rosa text djupt nedtryckt i pannan och hans ögon lyser. Vi är visst två som är ivriga. Valle ska nämligen lära mig laga Spaghetti al Pomodoro di Valentino. Väl hemma hos Maestro Rongione möts jag av doften av rosmarin och oregano och från vardagsrummet hörs smäktande musik. Det är Luciano Pavarotti som sjunger ”O sole mio”. Jag blundar och inser att jag inte längre befinner mig i Sverige, jag är i Italien.

”Jocke?” hör jag min värd säga. Jag rycks tillbaka till verkligheten och öppnar ögonen. Valle står framför mig och det strålar om honom.”Nu min vän, amico mio, ska jag lära dig hur man gör Spaghetti al Pomodoro di Valentino!” säger han bombastiskt.

Snart hörs Luciano Pavarotti sjunga ”O sole mio”. Jag blundar och inser att jag inte längre befinner mig i Sverige, jag är i Italien.

Valle lägger kärleksfullt en arm över mina axlar och ledsagar mig till lägenhetens hjärta. Köket. Där allt ska ske. Väl där inne, i sitt rätta element, lägger han i nästa växel och ingredienser plockas fram i ett rasande tempo. Krossade tomater, kryddburkar och så klart: Spaghetti. Märket är nytt för mig och jag frågar nyfiket ”Valle, det här märket Italiamo, är det något som du direktimporterar?”. ”Nej, vi köper det i storpack på Lidl. Kostar bara 5 kronor för 500 gram, cinque kronor per cinquecento grammi!”.

Valle viftar bort min fråga med ena handen och muttrar ”Paolo Roberto…” och sedan fnyser han något i stil med ”…lui è un dilettante”.

”Lidl?”, undrar jag.
”Ja, är det något fel med det?”
”Nejdå, inte alls”, svarar jag, bara det att jag trodde…

Valle avbryter mig ”du trodde att vi italienare bara köper Barilla?”

Jag tvingas erkänna att det var exakt vad jag tänkte och blir lite nervös över hur Maestro ska reagera. Men det har jag inget för. För Valle bara nyper mig godmodigt i ena kinden och skrockar hjärtligt och säger något om att det nästan är gulligt det här med svenskarnas romantiserade bild av italienare följt av en snabb harang som i mina svenska öron låter som ”Voi svedesi avete visto troppo su Padrino e Paolo Roberto!”.

”Paolo Roberto?” (hans namn är det enda i meningen som klingar bekant).
”Jag sade bara att ni svenskar har sett för mycket på honom och på filmerna om Gudfadern”, svarar Valle.
”Men Paolo är väl jätteduktig på att laga mat?”

Valle stannar upp, vänder sig mot mitt håll, spänner ögonen i mig och öppnar munnen för att säga något. Men så ser jag hur han med en kraftansträngning uppenbarligen bestämmer sig för att släppa ämnet. Istället viftar han bort min fråga med ena handen och fnyser ”Paolo Roberto…” och sedan muttrar han något i stil med ”…lui è un dilettante”.

”Celine kommer från Italien – Basta!”, nästan skriker en synbart upprörd Valle och slår näven så hårt i diskbänken att köksredskap och tallrikar hoppar

”Gillar du italiensk musik?”, frågar jag för att muntra upp stämningen.
”Om jag gillar italiensk musik? Jag älskar italiensk musik! Det är det enda jag lyssnar på. Pavarotti, Zucchero, Gianna Nannini, Eros Ramazzoti och så min favorit Celine Dion”
”Celine Dion? Men hon kommer från Kanada”, invänder jag.
”Jo men hon är italienska”, flikar Valle snabbt in.
”Alltså, jag är rätt säker på att hon har franskt påbrå och att…”
”Celine kommer från Italien – Basta!”, nästan skriker en synbart upprörd Valle och slår näven så hårt i diskbänken att köksredskap och tallrikar hoppar.

Jag blir häpen. Fast sen trillar poletten ner. Igen. Han är ju italienare! Det är precis så här det ska vara när man lagar mat tillsammans. En känsla av tacksamhet och gemenskap värmer mitt bröst. Valle å sin sida verkar redan ha glömt bort Celine-incidenten och har återgått till sin tomatsås. Han visslar glatt samtidigt som han med vana rörelser klipper upp en förpackning med krossade tomater från Lidl och häller ner innehållet i en kastrull. Sedan ser jag på när han skruvar av locken på glasburkarna med kryddor och pytsar ner rikligt med både lök- och vitlökspulver i kastrullen.

Du krånglar till det! Valle avbryter mig bryskt och synbart irriterad: Du har tittat för mycket på tv!

”Nu ska jag avslöja mina två hemliga trick, är du beredd?” undrar Maestro. Dum fråga, tänker jag. Om jag är! Jag nickar ivrigt och Valle fortsätter ”För att höja smakerna använder jag mig alltid av rejält med Aromat och när andra har i grönsaksbuljong tar jag istället en tärning med hönsbuljong!”. Han ler triumferande. Men något inom mig skaver och jag bara måste våga kasta mig ut för klippkanten:

”Jo du Valle”, får jag fråga dig om en sak?
”Certo amico mio, fråga på bara”, svarar il Maestro della Cucina.
”Ska man inte använda färsk finhackad lök och vitlök och fräsa allt i olivolja tills löken blir mjuk och…”
”Du krånglar till det!” avbryter Valle mig bryskt och synbart irriterad och fortsätter ”Jag säger ju det, du har tittat för mycket på tv!”
”Har jag?”
”Hallå? Är det du eller jag som är italienare?” frågar Valle och sätter effektivt punkt för diskussionen.

Men som tur är så kan jag snabbt låtsas som ingenting. För nu är stunden som jag väntat på i flera år äntligen här. Ögonblicket då jag ska få smaka på hans Spaghetti al Pomodoro di Valentino. Valle ställer ner en ångande tallrik på bordet framför mig. Dofterna som sprider sig är magiska. Jag tittar beundrande ner på mästerverket samtidigt som Valle sveper förbi och nästan nonchalant släpper ner några färska blad basilika över våra tallrikar. De singlar ner likt höstlöv en vinstilla eftermiddag sent i oktober och lägger sig vilsamt på bädden av röd tomatsås.

”Jag tror inte jag fick någon sked…” börjar jag säga lite trevande men slutar tvärt.

För Valle har inte gjort minsta ansats att svara. Han bara blundar och skakar på huvudet med små, knappt märkbara rörelser. Lite som ett stilla ”don’t go there”. Det gör jag inte heller. För vid det här laget är jag väl införstådd med alla de fördomar och vanföreställningar som jag haft om det italienska köket och inte minst; om italienarna. De använder så klart inte sked när de äter spaghetti. Det stämmer förmodligen lika bra som att alla i Kina äter tre små rätter.

”Dio cazzo porco cristo culo!” utbrister Valle plötsligt högt och jag hoppar till ”Vi höll ju på att glömma osten, visst vill du ha riven ost?”. Han väntar inte på mitt svar utan flyger upp och öppnar frysen och tar fram en påse, stoppar ner handen och gräver upp en rejäl näve.

”Såja, dags för sista touchen”, säger Valle och sprutar snabbt ett elegant mönster med ketchup, först över min pasta och sedan över sin egen

”Har du din parmesanost i frysen?” frågar jag och tänker att det säkert är en ny hemlighet som jag ser avslöjas framför mina ögon.”Nej, det är riven hushållsost” svarar Valle och fortsätter ”när en ostbit inte längre går att hyvla, river jag ner bottnen och sparar i frysen, fiffigt va?”

Kan man annat än att hålla med? Valle använder samma nonchalanta rörelse som med basilikabladen och snart ser jag hur osten faller ner likt nysnö över tallriken och smälter när den landar på den heta tomatsåsen.

”Såja, dags för sista touchen” säger Valle och sprutar snabbt ett elegant mönster med ketchup över härligheterna. Först över min pasta – liksom för att markera att det är jag som är gästen – och sedan över sin egen.
”Ketchup?” frågar jag lite överrumplad.
”Naturalmente. För det första så tillför ketchup sötma och balanserar upp syran i tomaterna och för det andra; gissa var ketchupen uppfanns?”.
”Italien” svarar jag utan att tänka efter (eftersom jag nu har börjat förstå så mycket mer).
”Sì, certo in Italia – dove altro?” svarar Valle lakoniskt.

Så är det dags att provsmaka pastan. Det är – så klart – det godaste jag har ätit i hela mitt liv. Det måste synas på mig för Valle bara ler sitt italienska leende. Då förstår jag med ens: Han visste hela tiden hur jag skulle reagera! Det var inte första gången han fick en gäst att nästan ramla av stolen med hans kulinariska mästerverk. Och garantera inte heller den sista gången.

Valle, om du läser det här vill jag avsluta det här reportaget på italienska: Sei l’italiano di noi due, non io. Ora capisco perfettamente.

Så här lagar du Spaghetti al Pomodoro di Valentino:

Ingredienser
1 st tetrapak med krossade tomater
1 msk lökpulver
1 msk Aromat
1-2 tsk vitlökspulver
1 st hönsbuljongtärning
Spaghetti
Riven ost
Ketchup
Färska basilikablad till dekoration

Gör så här
Blanda ihop krossade tomater med kryddor och buljongtärning. När pastavattnet har kokat upp och du lagt i spaghettin, kokar du snabbt ihop tomatsåsen på högsta värme i 8-10 minuter. Inte längre. Var försiktig med salt eftersom det är mycket sälta i både Aromat och buljong. Maestro Valentino använder aldrig svartpeppar och då ska du inte heller göra det.
Lägg upp spaghetti, sedan en generös mängd tomatsås, toppa med riven ost och några färska basilikablad. När dina gäster väl tagit in färgerna av den italienska flaggan, adderar du till ett vackert mönster av ketchup. Sedan återstår det bara att säga ”Boun apitite!” hälsar Valle.


Till pastan rekommenderar Valle boxvinet Côtes-du-Rhône (artikelnummer 6018). Bry dig inte om att det ser ut att vara franskt. Det spelar liten eller faktiskt ingen som helst roll enligt Valle då alla viner i hela världen är gjorda på druvor som från början kommer från Italien (därmed är också alla viner italienska, egentligen) i det här fallet syrah, grenache noir och mourvèdre.