Charlotta Flinkenberg: ”Mitt nya projekt kommer vara briljant”

i Intervju

Hej Charlotta Flinkenberg, medieentreprenör och tidnings- och varumärkesbyggare galore. Vad gör du nuförtiden?
– Tjena! Sedan drygt ett år driver jag eget företag och är medieentreprenör. Vilket är ett finare ord för att jag håller på en massa saker parallellt och inte riktigt har satt ner foten ordentligt på ett och samma ställe än. Mångsysslare låter så daterat och småfånigt, men det är ju verkligen vad jag är. Jag är chefredaktör för mamma.fit, extraknäcker som frilansjournalist åt Damernas Värld, Amelia, ToppHälsa, Aftonbladet, Daisy Beauty med flera, håller kurser och föredrag emellanåt och så driver jag tre bloggar, två på egna portaler och så en inredningsblogg för Sköna Hem. Och modepodden ”Kom in i garderoben”, som jag gör med stylisten Hulda Andersson, som lanseras till våren.

Idag var jag förbi en av dina gamla arbetsgivare, hotell Sergel Plaza. Hur kommer det sig att du började arbeta där?
– Du syftar kanske på min korta period som värdelös nattreceptionist där? Det var ett jobb jag tog när jag hade gått i konkurs som 24-åring och inte hade råd att vara särskilt fin i kanten gällande yrkesval, utan tog det första bästa jobbet jag fick. Jag sökte även jobb på biltvätt, men det fick jag inte, haha. Hotellgiget på Sergel Plaza blev kortvarigt men lärorikt. Jag lärde mig mycket om serviceyrket som sådant, hur strikt hierarki ett hotell har, där städerskorna hade absolut lägst rang – men slet hårdast – och hur man skulle fjäska och niga för direktören. Och hur mycket dynga man fick ta från oförskämda gäster. Samt även en del spännande incidenter som när en av medlemmarna från Cypress Hill ville ta med sig en prostituerad från Malmskillnadsgatan upp på sitt rum och kallade henne ”my girlfriend”. Vi hittade en del marijuanafimpar i den sviten också. Hotelljobbet lärde mig att utföra tråkiga sysslor utan gnäll, hur viktigt teamwork är och att hålla huvudet kallt under stress. Det är inget jobb jag saknar men jag uppskattade lärdomarna det gav mig.

När vi ändå är långt tillbaka i tiden; hur hamnade du i mediebranschen?
– Verkligen genom en slump. Jag var inte alls intresserad av att bli journalist, utan skulle absolut bli konstnär, eller hålla på med grafisk formgivning. Jag gick ettårig konstskola med inriktning fotografi och kroki, hade vernissage och sökte in till flera grafiska utbildningar, som Beckmans och GDI på Konstfack mm. Men jag kom inte in, eftersom mina arbetsprover inte var tillräckligt bra.

Eftersom jag inte är den tålmodiga typen som söker flera gånger – som många andra gör – utan rätt pragmatiskt inställd så ryckte jag på axlarna åt detta och bara ”Jaha. Finns det något annat jag är bra på då? Jo, att skriva.” Så då fick det bli tidningar istället. Men jag har alltid varit ganska orädd och ambitiös så jag gjorde inte som man ”skulle” och gick den långa vägen med korrekt utbildning, praktik, jobb på landsortstidning osv – nej, jag skrev en affärspresentation som gav mig banklån och så startade jag en egen tidning istället. Och blev vd. Då var jag 23 år.

Jag hade noll erfarenhet, både av att driva eget, rekrytera folk och allt vad det publicistiska uppdraget innebär. Du kan ju själv räkna ut hur det gick. Jag gick i konkurs. Och efter min korta sejour på hotellet så fick jag jobb på tjejtidningen Frida, som reporter. Jag gjorde allt hundgöra som tänkas kan, skrev horoskop (nä, jag kan inget om astrologi men det kunde inte den förra heller), svarade på läsarbrev, städade arkivet, ställde pinsamma frågor till kändisar på vimmel (något jag senare tvingade andra reportrar att göra, hej hej Caroline Engvall!) med mera. Efter tre månader blev jag erbjuden jobbet som chefredaktör. På två år hade tidningen nästan dubblat sin upplaga. Och därefter var jag chefredaktör på ett gäng olika tidningar; Vecko-Revyn, Glamour och CHIC – som var min egen tidningsidé. Men någonstans inom mig har jag alltid förtjust sneglat åt reklambranschen och fantiserat om att bli framgångsrik copy eller AD, men på sätt och vis är det ju delvis det jag arbetar med i praktiken nästan varje dag. Formgivningsintresset har hjälpt mig att ha ett öga för det estetiska gällande omslag och bildkompositioner, även om jag säkerligen drivit flera AD:s till vansinne (hej hej, Anna Ehlén!) genom att sitta och peta och lägga min stora näsa i blöt. Jag har hört att många chefredaktörer struntar fullständigt i layout och form och delegerar allt sånt och för mig är det helt obegripligt. Jag kan leta efter rätt bild i flera dagar. Ibland flera veckor.

Vad var det egentligen som hände mellan medieprofilen Peppe Engberg och dig?
Peppe var på den här tiden chefredaktör på branschtidningen Resumé. På Resumé arbetade en skjutjärnsreporter som hette Acke Fröberg (han gick några år senare bort i cancer). Hans signum var att sätta dit skojare i mediebranschen. Av någon anledning fick han för sig att jag var oseriös och lurade folk, då jag startade min tidning som 23-åring. Det var helt ogrundat. Jag må ha varit naiv och ingen större stjärna på affärer under denna period, men jag lurade ingen. Jag hade gått i personlig borgen för banklånet, alla fick sina löner, vi hade alla papper i ordning. Men Acke hade en fix idé om att sänka mig i media och skrev den ena efter den andra lögnen i Resumé om mig, vecka efter vecka. Det var en absurd häxjakt och jag var förtvivlad. Detta sänkte till slut företaget, de få annonsörer vi hade hoppade av och folk tittade snett på mig. Då ringde jag den ansvarige utgivaren, Peppe och frågade vad allt handlade om, jag sa att jag stod där med reklamskattebevis i handen (som jag faxade till redaktionen, detta var ju på 90-talet) – något Acke påstått att jag saknade (ihop med övriga lögner). Peppe sa bara avmätt: ”Men vad ska du göra då, lilla gumman, stämma oss?”. Och det var exakt det jag bestämde mig för att göra. Mitt företag gick i konkurs och jag förlorade en massa pengar – men främst mitt anseende.

Alla avrådde mig från att stämma Resumé, även fast jag hade rätt. Även advokater jag kontaktade drog öronen åt sig då de hörde att jag skulle stämma Bonnier. ”Nja, de har ju Sveriges främsta advokat i tryckfrihetsmål, Peter Danowsky, finns inte en chans att du vinner det där – hur rätt du än har”. Så sa nästan alla. Utom en, advokat Percy Bratt. Han tog sig an målet. Tryckfrihetsmål är rätt komplicerade saker och det hann gå lång tid innan detta gick upp i rätten, flera år. Under denna tid hann Resumé fortsätta förtala mig och denna gång hånade de mig för att jag skulle stämma dom. Deras reporter skickade även insinuanta och hotfulla vykort med märkliga meddelanden till min nya chef på Frida Förlag, där han skrev att ”Charlotta kommer att lura dig” och en massa strunt. Det var en tung och jobbig tid, jag var ju väldigt ung på den här tiden, runt 25 år och inte lika kaxig som jag är idag.

Jag funderade några gånger på att inte gå vidare med stämningen. Hade jag förlorat hade det blivit en ännu värre smäll ekonomiskt och jag hade redan förlorat en massa pengar i och med konkursen. Men inom mig visste jag ju att jag hade rätt. Och är det något jag än idag bara inte klarar av så är det orättvisor, på alla plan i livet och i samhället. Jag får andnöd. Jag kan inte knyta näven i fickan och titta åt ett annat håll om jag vet att jag har rätt. Så jag gick vidare och vann rekordskadestånd. Peppe tror jag inte hade några elaka intentioner med allt detta, det var en olycklig historia som eskalerade. Och jag tror att han är uppriktigt ångerfull över publiceringarna.

Från Frida Förlag (numera Fab Media) via Bonnier Tidskrifter vidare till Aller Media och nu med Mammafit har du byggt starka varumärken åt andra; blir du inte sugen på att bygga ett varumärke som du är med och äger själv? Ditt personliga varumärke har du byggt länge och målmedvetet till något bra och värdefullt men jag tänker här främst på ett företag.
– Jo, det var ju därför jag sa upp mig från Aller media: För att satsa på mig själv och mitt eget varumärke och företag! Men så kom Olga Rönnberg in i bilden och ville att jag skulle lansera hennes onlinemagasin och det var en alldeles för smickrande förfrågan att tacka nej till. Hon är dessutom väldigt övertygande och något säger mig att det hon vill ha, det tar hon – jag säger inte ”får” för ingen ”får” den position hon har uppnått, det är något man arbetar sig till. Jag har otroligt stor respekt för Olga och lär mig ständigt väldigt mycket av att jobba med henne. Det är en vis kvinna, inte bara som entreprenör, utan som människa.

Mamma.fit-uppdraget har varit så pass tidskrävande att jag inte hunnit sjösätta mina egna planer. Men nu när mamma.fit är mer etablerat och har funnits i knappt ett år, så kan jag fasa ut mig själv lite mer tidsmässigt från det uppdraget. Jag har medvetet hållit en låg profil under en period nu (men ironiskt nog jobbat mer än någonsin) och då tror ju många att man slutar existera.

Jag har enormt höga ambitioner med det jag ska starta, ett eget onlinemagasin med fokus på mode, skönhet, mat, karriär och hemmet med kvalitativt innehåll för kvinnor som är 40 plus och varken ser sig själva som tanter eller är särskilt imponerade av influencers i 20-årsåldern vars ordförråd består av orden ”grymt”, ”magiskt” och ”fett”. Jag hade tänkt lansera tidigare, men nu blev det inte så. Det jag lanserar kommer att vara briljant, relevant och kanske lite raljant.

Att jag framhäver det jag ska lansera så hårt är bara för att sätta press på mig själv. Hård press är alltid bra, jag levererar bäst då. Nej, det kommer inte att vara särskilt unikt eller nyskapande, men däremot bättre än övrigt utbud för just denna målgrupp som är rätt styvmoderligt behandlad. Jag skulle kunna säga massor om innehållet, tonaliteten och vilka djärva samarbeten och funktioner jag ska erbjuda, men allt sånt är ju bara corporate bullshit innan man har något att visa – så jag tänker låta produkten tala för sig själv sen då den lanseras. Jag sparkar babyn ur boet och utgår kallt ifrån att den flyger direkt.

Vilket är ditt hittills största ögonblick i karriären, där det kändes som bäst?
– När Frida sålde 102 000 ex av en utgåva – med Geri i Spice Girls på omslaget – så slog hjärtat en dubbelvolt. Det är fortfarande upplagerekord för den tidningen. På den tiden ringde man in till Monika på Tidsam för att få försäljningssiffrorna och jag minns att jag sprang in till Ove Jerselius, dåvarande vd:n och berättade. Alla tidningar förtjänar sin upplaga, så enkelt och svårt är det ju. Därför är en hög försäljning ett kvitto på hårt arbete som fallit väl ut, sedan kan folk säga vad de vill.

Det var också stort att få bli Årets Mediechef 2011, eftersom sådana som jag aldrig vinner några priser. Jag är inte tillräckligt pretto för att kvala in till Stora Journalist-prisets kategorier och jag är inte tillräckligt creddig för att vinna andra eventuella utmärkelser. Men jag har ett stort ego och älskar att stå i centrum så det var en fin eloge att få detta pris.

Charlotta vinner pris som Årets Mediechef, 2011.

Sedan var det smått surrealistiskt att få sitta vid samma middagsbord som Graydon Carter från Vanity Fair under en konferensmiddag i Venedig, där jag var med övriga chefredaktörer från Condé Nast, då jag arbetade som chefredaktör för Glamour. Hela den konferensen var precis som allt man föreställt sig av dekadensen och mytbilden kring att jobba för ett amerikanskt prestigeförlag: Svarta town cars som hämtade en på flygplatsen, ryska förlagschefer med Birkin-väskor av krokodilskinn, välfriserade chefredaktörer som bar Oscar de la Renta till frukosten, lyxiga giveaways och goodiebags från Burberry, flotta hotellsviter och powerpoints som folk hade låtit en hel armé av medarbetare och byråer ta fram, under månader, med filmade inslag, skicklig redigering och dramaturgi värdig en kortfilm nominerade till Academy Awards. Jag kommer förmodligen aldrig att vara med om något liknande igen men är tacksam över att få ha varit en del av ett sådant sällskap.

Du är en fantastisk tidningsmakare, eller ska vi säga innehållsmakare för att vara lite moderna, och du är antagligen den bästa idéspruta jag träffat. Vad är ditt tips till andra för att vara kreativa, tänka utanför boxen och skramla fram idéer även när orken, tiden och humöret tryter?
– Tack snälla, vilken fin komplimang! Idéer och kreativitet kräver mod, ett öppet sinne och högt i tak. Och humor! I praktiken och inte bara i teorin. Som ledare kan man skapa bra förutsättningar för detta genom att lyssna på ALLAS idéer och gärna lyfta de som annars kanske inte får så mycket feedback för sina tankar och förslag. Kanske låta en praktikant välja vilka nya premier ni ska köpa in till prenumeranterna, eller fråga kontorets äldsta medarbetare om ärligt råd gällande ett omslagsbudskap och be hen komma med ett bättre alternativ om hen råkar såga det, eller inte begriper det – ibland är man för fyndig på omslagen och missar målet.

Jag är väldigt mycket för att använda interna resurser och mer eller mindre tvinga mina medarbetare att lösa biffen med kreativa utmaningar, istället för att ta in extern hjälp eller konsulter. Folk är ofta rätt osäkra när det gäller kampanjer, eller omslagsbudskap, eller reklamfilmer eller whatever – det ska analyseras och tramsas och utvärderas och smyglanseras med fokusgrupper och utvärderas igen och man tar in externa konsulter och förståsigpåare som inte alltid har koll på vare sig ditt varumärke eller dina läsare/kunder. Jag lovar dig att du får fram fyndigare förslag från personalen under fredagsvinet istället (förutsatt att du har rekryterat rätt folk). Och gott om tid snarare stjälper än hjälper den kreativa processen.

Man måste också avglorifiera det här med idésprutor, för sådana har jag haft en massa omkring mig plus att jag är det själv. Många kan ösa ur sig idéer till höger och vänster, men sen ska någon genomföra det också. Och där faller 99% bort för att de saknar uthålligheten. Det är som att träna bara då man är motiverad. Vem fan är motiverad hela tiden? Ingen. Man kan inte vänta på det. Bara att genomföra uppdraget. Hitta en rutin för det kreativa, det är inget välsignat tillstånd som kommer bara ibland.

Alla klarar inte denna press, väldigt få orkar vara kreativa under tidspress – året om, år efter år. Det är därför man ska respektera de som pallar att driva en kommersiell agenda kontinuerligt. Och sänk ambitionsnivån. Man behöver inte alltid tänka utanför boxen, men det kan vara en fördel om någon har tänkt överhuvudtaget. Hitta en glädje i det kreativa.

Det är en ynnest att få jobba med innehåll, schabbla inte bort det. Sluta gnäll och producera istället. Ett annat tips är att snegla på produkter för barn och se om du kan lära av dessa. Barn jobbar med instinkt och magkänsla. De blir fort uttråkade och gillar inte när man krånglar till det. De har inte lärt sig vad som är ”coolt” eller ”trendigt”, eller vad som ”anses litterärt imponerande”. Barn tänker funktion och underhållning, det är mer primitivt. Det är glada färger, glatta material, enkelhet, saker som glittrar och blinkar, som är roliga, fiffiga, överraskar och håller. Jag har fått väldigt många idéer till både Vecko–Revyn, Glamour och CHIC från brittiska tidningar gjorda för fjortisar. Fjortisar är brutalt svårövertalade och kräsna. Kan man charma dom kan man charma vem som helst.

Apropå att vara kreativ; du är ju också en brutal rubriksättare. Hur blir man bra på det, finns det något sätt att knäcka koden för rubriksättning – eller föds man med det?
– Det handlar också om mod – och humor. Att vara rolig kräver viss självinsikt och ett snabbrörligt intellekt. Ordvitsar och dråpliga citat är sällan fel. Eller rim. Eller en rubrik som känslomässigt slår läsaren på käften. Man kan tänka så här att man ska roa eller oroa med rubriken. Och våga göra det fullt ut. Ta fram det svartaste i texten, om den har en allvarlig underton. Eller det mest skämmiga citatet om det är en intervju med Maria Montazami.

Min övertygelse är att när rubriksättare försöker bli för eleganta stilistiskt, eller ger sig på att summera hela innehållet i texten i rubriken – då går det åt pipan. Ett annat fel är att använda sig av självklarheter eller svagheter (som jag kallar dem), alltså när man ger texten en rubrik som bara är generellt beskrivande. Då fungerar ju rubriken inte som rubrik, utan mer än dårad till rubrik. Typ ”Sarah Jessica Parker om livet efter SATC”. Så kan det stå i planeringen till jobbet, alltså som beskrivning. Men det är ingen rubrik som välter kiosker eller internet direkt. Jag tror att vissa har en större fallenhet för rubriksättning än andra, men man kan träna upp det genom att läsa valfri kändisblaska, de spelar i en helt annan rubrikliga än många ”finare” publikationer!

Du var ju chefredaktör på en hel del tidningar, t ex Frida, Vecko-Revyn och CHIC, under en period som kan anses vara den bästa tiden för respektive titel. Vad är det galnaste som hände under den tiden – jag vet att det finns en del godbitar från Frida Förlag-tiden med pojkbandseran och så vidare.
Att tidningarna jag arbetat på har varit så framgångsrika under mitt chefskap har till stor del att göra med att min främsta egenskap som chef är att jag är så förbannat bra på rekrytering. Jag har alltså haft väldigt bra medarbetare, som har förstått sitt uppdrag och målgruppen de skrivit/layoutat/plåtat/redigerat/bloggat för. I övrigt är jag en medelmåtta som chef, rätt lynnig, ändrar mig ofta, glömmer bort att ge feedback, vill stå i centrum, tidsoptimist, är dominant och konstant stressad osv. Men jag är vass på att se folks begåvningar. Jag ställer höga krav men jag ger dem även utrymme att utveckla sina talanger, plus att jag är helt oimponerad av fina titlar och skolor mm, jag är mer nyfiken på vad de kan leverera här och nu.

Temafredag: Star Trek!

Eftersom jag är rätt prestigelös har jag haft väldigt roligt med redaktionerna för dessa titlar. På CHIC införde vi temafredagar med olika klädkoder, då hela redaktionen gick klädda så en hel dag – även ute på lunch. Det var alltifrån tema hårdrock, till Star Trek och Spice Girls. Där har du ett exempel på hur man kan träna att tänka kreativt i vardagen. På Frida och Vecko-Revyn så intervjuade vi många kändisar när de fortfarande var debutanter eller väldigt unga och det finns en hel del godbitar i arkiven, både textmässigt och bildmässigt. Bland annat intervjuer med en ung Zlatan, märkliga fotograferingar med Carola Häggkvist – när hon envisades med att sminka sig själv och sabba stylingen, kändisar som stulit pressprover under plåtningar, eller den där sköna historien om Ken Ring som åkte taxi på konto för typ 12000 spänn för Vecko-Revyns räkning, dock inte under min tid. Jag har druckit öl med Backstreet Boys backstage i Tyskland och försökt skämta med Brett i Suede och tvingat honom att rita ett självporträtt, som vi lottade ut till läsarna. På Vecko-Revyn hände så mycket knasiga grejer, bland annat en katastroftillställning vi arrangerade på ett nytt hippt söderställe där vi skulle dela ut kändispriser i någon form. Jag gjorde sken av att det skulle vara gala på hög nivå och lurade dit storcheferna Bengt Braun och Carl-Johan Bonnier men hela festen gick käpprätt åt helvete, med missbedömt antalt gäster i alldeles för liten lokal, strömmen gick tre gånger, den starka nödbelysningen gick på, varpå folk gick hem, AC:n pajade och allt var kaos. Året därpå var det 70-årsjubileum för Vecko-Revyn och då vågade jag inte chansa utan anlitade Micael Bindefeld och ställde till med ett firande på Berns som säkert var bland det mest

Studio 54 var temat för Charlottas sista CHIC-gala 2015, då gjorde hon entré med en discodans till Bee Gees.

kostsamma i tidningens historia. Åren med CHIC ligger mig varmast om hjärtat, eftersom det var som en riktigt bra dokusåpa – pampig lansering, påkostad redaktion, några gyllene år, sedan ekonomisk kollaps, nedläggning och tårar, därefter återuppståndelse i ny form, slimmad kostnadskostym, alla events och proffsiga CHIC-galor som lockade så stor del av mode- och kändiseliten (trots att vi inte hade några dyra festfixare utan arrangerade galorna själva), den spännande resan online osv. Det har aldrig varit tråkigt på jobbet, så kan jag summera det!

Hur ser du på fenomenet influencers och på det sättet att tjäna pengar – är det ett kvalitativt innehåll? Och – spelar det någon roll om det är det?
– Precis som med allt annat finns det ju bra och dåliga influencers. Att vara influencer innebär ju inte att du levererar kvalitativt innehåll per se. Men frågan är väl snarare hur stor betydelse det har för din marknadsföringspotential?

Att vara influencer innebär i praktiken att det du gör och säger lyssnas på och iakttas av en större grupp followers. Dessa followers följer dig för att du är provokativ, för att du är rolig, har en specifik talang; typ är bra på fotboll, eller att sjunga, eller för att du är snygg och tar vackra bilder, på dig själv – när du är snygg. Den sistnämnda gruppen är kanske mest framgångsrik, hur cyniskt det än må låta, men så är det ju.

Det blir ofta plågsamt genomskinligt och dåligt när det är illa genomtänkta samarbeten och någon har kastat ihop ett random ”shit vad bra de här jeansen sitter!”-inlägg med ett märke personen ifråga aldrig någonsin skulle ta i med tång om hen inte fått pröjs. Alla snackar om relevans och transparens men få levererar ju just detta. Det är marknadsföringsfloskler som ledningsgrupper kastar ur sig när de är trötta på en konferens och väntar på att få ta kvällens första drink i baren.

Sorgligt nog så funkar även undermåligt content idag ur försäljningsaspekt, men det är väl inte konstigare än att vissa kackiga, stereotypa reklamkampanjer är framgångsrika? På Aller fick vi lära oss att Bra Berättelser Berör. De som verkligen fattar det är riktiga, eller snarare viktiga, influencers – som kommer att hålla även efter att den här influenca-hypen har lagt sig och företagen har lärt sig en annan sorts kravställan för sina inhyrda storytellers. Just nu handlar det mesta om klickfiske och mest antal sålda polyestertoppar per samarbete. Men i framtiden kommer det förmodligen att handla mer om trovärdighet. Och värdighet. Det enklaste vore ju om influencerna själva var den uppsökande parten för kommersiella samarbeten och inte tvärtom.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Jag går upp sju, gör i ordning frukost till barnen och tar fram kläder åt dem med mera. Sedan skjutsar min man dem till skolan. Därefter sätter jag mig vid datorn i mjukisbyxor vid mitt hemmakontor. Och rör mig inte ur fläcken därifrån förrän klockan fem då barnen kommer hem igen. Denna sjukt bekväma tillvaro har lett till att jag havererat totalt klädmässigt eftersom jag nästan aldrig vistas i stan längre. Det händer att jag överraskar mig själv och avbryter jobbandet med att gå ner och springa på löpbandet i källaren eller sticka till gymmet. Eller gå på möten i högklackat.

Jag avsätter olika timmar under dagen åt mina olika projekt; chefredaktörskapet åt mamma.fit med allt vad det innebär med redigering, bildletande, tidsinställda inlägg, mm. Samt fixar mina tre bloggar. Jagar folk, det vill säga intervjuobjekt till olika texter jag skriver och skriver kanske 50 000 tecken per dag sammantaget inklusive mail, om det är en normalt produktiv dag. Under intensiva jobbperioder det dubbla.

På kvällarna då barnen lagt sig är det tänkt att jag ska ägna tid åt min nya baby, min onlinebusiness. Hittills har jag varit för trött, eller så har det dykt upp nya bränder att släcka för mina övriga parallella projekt. Men nu har jag gett mig själv en deadline, så i sommar lanserar jag. Allt är reggat och klart, domän fixad, logotyp formgiven, tema inköpt, kodare anlitad och material och spännande samarbeten på G. Jag har nämnt denna satsning för lite olika branschfolk och ett flertal har velat bli delägare, men jag är inte alls intresserad av det. Jag behöver inga andras råd eller pengar för detta. Det är helt och hållet ett soloprojekt. Det enda jag egentligen saknar är tid. Men det har ju inte hindrat mig förut.

Vad gör du om fem år?
– Ingen aning. Jag sätter aldrig upp sådana mål. Man vet knappt vad som händer de kommande fem månaderna i den bransch jag verkar inom. Jag har inga problem med att vara spontan, eller börja om på nytt, eller växla upp och ned, eller byta spår helt och hållet. Jag är inte särskilt sentimental. För mig har det alltid handlat om kommunikation med kvinnor i någon form. Vilken plattform, teknik eller arena denna kommunikation har, är av mindre betydelse. Jag är lika road av gammelmedia som tidningar och böcker, som jag är av online, mobilt, podd, event eller rörligt.

Idag skräms många journalister av förändringarna inom media, men om man inte är villig att vara flexibel och anpassningsbar får man nog svårt oavsett vilken bransch man verkar inom. Acceptera läget – omfamna det och gör det bästa av situationen. Jag utgår ifrån att det löser sig – så länge det är jag själv som är ansvarig. Det lockar mig inte heller att vara beroende på det sättet, alltså att vara anställd på ett stort förlag eller företag. För mig är det viktigt att kunna påverka beslut i så många led, annars blir jag bara irriterad – och förmodligen besvärlig att ha att göra med.

Jag blir frustrerad av långsamma beslutsprocesser, meningslösa möten och omdömeslösa rekryteringar. Samtidigt har jag en förståelse för att det fungerar så på stora företag och jag respekterar att det är så, men det är inte längre något för mig. Jag har älskat att få vara en del av stora förlag som Bonnier och Aller, och även mindre förlag som Frida Förlag och har lärt mig enormt mycket under mina år där, det är ovärderliga erfarenheter som ingen journalistexamen i världen hade kunnat ge mig. Men jag är också väldigt trygg i att vara min egen chef nu och driva mitt eget företag. Jag är en doer, ingen diplomat.

Vilket är det bästa tips du fått och från vem?
Karin Lennmor (tidigare chefredaktör på Svensk Damtidning, reds anm) brukade säga: ”Jag ber hellre om förlåtelse än tillåtelse!”. Nu drog hon in så pass mycket pengar åt förlaget så hon fick agera lite mer primadonna än oss övriga. Men jag gillar innebörden av hennes tips. Anna Harvey, som var min mentor från Condé Nast, när jag jobbade med Glamour, brukade torrt säga: ”It’s just not good enough”, oavsett vad man langade fram för stordåd i magasinsväg. I efterhand fick jag veta att hon var väldigt imponerad av just vår edition, men det här var hennes sätt att träna mig att bli ännu vassare och mer självkritisk. I Sverige jobbar man inte riktigt så, här är folk så lättimponerade och gör vågen så fort en bloggare kan tugga tuggummi och instagramma samtidigt. Olga Rönnberg brukar ofta säga: ”If it’s not a ‘hell yeah!’, it’s a ‘no'” och det är något som har hjälpt mig på senare tid att snabbare säga nej till saker där jag inte riktigt känner att jag gör det med 100% passion. Det är en bra måttstock för mycket i livet, man ska inte nöja sig med mindre.