Kestin Neld: Fick skivbutiken Petsounds sitt namn av The Beach Boys?

i Fråga Ziggy Ericson

Hej Ziggy!

Efter en lång arbetsvecka finns det ingenting som får mig att slappna av så mycket som kombinationen av ett gott glas rött och att vända ett gäng vinyl på min Technichs SL-1200. Nu i helgen blev det en salig mix av The Prodigy, Level 42, Nitzer Ebb, Pink Floyd, Duran Duran, The Beach Boys, Devo och Mahavishnu Orchestra. I fallet med The Beach Boys så var det deras elfte skiva Pet Sounds som åkte fram. Det fick mig att fundera på om det är från det albumet som skivbutiken Petsounds har fått sitt namn, vet du?

Tack på förhand, Kerstin

Ziggy svarar

Nämen hej Kerstin!

Vilken intierad och rolig fråga och självklart ska vi tillsammans reda ut begreppen. Jag känner dessutom att dina musikval i helgen avslöjar lite av en högre mening med din fråga och producenten Ken Scott går som en röd tråd genom din fråga.

Ken producerade nämligen just Pet Sounds för The Beach Boys men har också jobbat med Level 42, Duran Duran,Pink Floyd och Mahavishnu Orchestra! Så jag tror att ditt undermedvetna var på Ken Scott-humör.

NÄR KERSTIN BERÄTTAR ATT HON HAR VÄNT VINYL AV THE BEACH BOYS, LEVEL 42 OCH PINK FLOYD PÅ SIN TECHNICS SL-1200 ANAR ZIGGY DIREKT EN RÖD TRÅD I PRODUCENTEN KEN SCOTT

Mest känd är Ken Scott antagligen för sitt samarbete med David Bowie och mästerverket Alladin Sane. Någonting som alltid har fascinerat mig är ”Vad-hade-hänt-om”-tanke”, det vill säga ett kontrafaktiskt tänkande. Jag brukar bland annat fundera på hur Aladdin Sane hade låtit om skaparen av ”Wall of Sound” – Phil Spector – hade fått producera denna klassiker från 1973. Något som mycket väl hade kunnat ske.

David Bowie och Ken Scott (i mitten) vid mixerbordet i från Château d’Hérouville – taget i juli 1973 – i samband med inspelningen av albumet Pinups, uppföljaren till Aladdin Sane. Denna bild får fungera som illustration av Bowie och Scotts samarbete då jag har aldrig sett någon bild (och då finns det inget sådant foto) från inspelningen av Aladdin Sane, vare sig från Trident Studios eller RCA Studio A i NYC

Något som många med mig sannolikt är tacksamma över. För Aladdin Sane är som sagt ett mästerverk. Albumet har allt.

Omslaget – som likt många av albumets spår – är oemotståndligt och kräver ett eget inlägg som jag gärna fördjupar mig i en annan gång. Jag glömmer aldrig när jag såg omslaget första gången på Bjurholms Radio & Tv i december 1973. Jag köpte den på kasettband. Sedan var det kört.

Få producenter hade kunnat ge albumet mer rättvisa än just Ken Scott och Bowie – i nära samarbete med Mick Ronson. Även om denne hjälte från Hull sällan fick det omnämnande ha så väl förtjänade.

Denna cocktail av Ronsons feta Les Paul-sound i samklang med Garsons avant garde-jazz. Denna fantastiska energi som The Spiders sprudlar av gör att jag älskar Aladdin Sane. Några av Bowies absolut bästa kompositioner finns också här: ’Drive-In Saturday’, ’Time’ och ’Lady Grinning Soul’. Influenserna från Stones är på många håll härligt övertydliga.

Och trots att albumet blev 1:a på den brittiska försäljningslistan under fem veckor (i USA hamnade den på 17:e plats) var flera musikjournalister inte allt för entusiastiska och ansåg att skivan var ett hafsverk. NME:s Charles Shaar Murray ansåg till exempel att “The songs were written too fast, recorded too fast and mixed too fast.”

Jag håller så klart inte med och hävdar att Aladdin Sane är ett av rockhistoriens absoluta mästerverk. Och resten är – som man säger – historia. Sen kan man alltid fundera över flera länder (bland annat Sverige, Holland, Italien och Frankrike) att släppa ’Let’s Spend the Night Together’? När det fanns så många högkvalitativa spår på detta album? ’Drive-In Saturday’ är enligt mig en av Bowies mest underskattade låtar.

Hoppas det var svar på din fråga Kerstin!

//Ziggy