”Bredvid sitter ett gäng säljare från någon bortglömd vrå på Schibsted”

i Dagens Medielunch

Jag hade tydligen låtit mig övertalas till en lunch idag. Igen. Men att bli bjuden på det bästa Stocholm har att erbjuda är en av mina få privilegier. Det kräver såklart en hel del uppoffring. Som att tvingas utstå säljpitcher lika torra som den där aw:n med MMS jag av misstag tackade ja till min första månad i branschen. 

Vem bokar lunch där? Långt till allt och så mycket attityd och överklass att bara inflyttade mediesäljare från Örebro kan smälta in

Det måste ha varit ett tag sen jag bokade in den för hade helt glömt att jag skulle ta mig ända till Milles. Vem bokar lunch där? Långt till allt och så mycket attityd och överklass att bara inflyttade mediesäljare från Örebro kan smälta in. Uppenbarligen ett ställe man går till för att ses och inte träffas. Vem är det egentligen som ska bjuda mig idag förresten? Tankarna får klarna under den långa promenaden dit.

Väl framme ser jag mitt lunchsällskap och minnet klarnar. Det är stans spånigaste headhunter som står för notan i dag. Funderar på att vända och gå till Riche men hon hinner se mig och vinklar glatt. Med tunga steg går jag över dit och sätter mig.

Jag är inte redo att börja jobba på Carat. Det blir ju ett annat liv, lyssna på det klämkäcka tjatet om glöd, göra samma sak som nu men i 16 timmars skift, pendla till söder och begränsa luncherna till kebab

Bredvid sitter ett gäng säljare från någon bortglömd vrå på Schibsted, ja jag menar er SVD, som uppenbarligen lyckats få iväg en order. Undrar om de själva inser att det är gravöl de dricker. Jag njuter av torsken med forellrom, mest för att det var det dyrast och är min passivt aggressiva hämnd för den långa promenaden jag tvingades till.

Mitt sällskap förstör genast stämningen genom att trash-talka min utveckling och lovar en global språngbräda men jag är inte redo att börja jobba på Carat. Det blir ju ett annat liv, lyssna på det klämkäcka tjatet om glöd, göra samma sak som nu men i 16 timmars skift, pendla till söder och begränsa luncherna till kebab. Om man har tur. Vet inte om jag ska bli smickrad över erbjudandet eller förolämpad över att jag skulle vara så lättövertalad.

När jag äntligen får lämna mitt sällskap, ger jag ändå de norska gubbarna en vänlig nick. Jag måste ju äta lunch nästa vecka också och det var länge sen jag var på Gondolen.