Simone Skoog: Det är inte farligt att dö i sig

i Aktuellt

Såg ni Skavlan och avsnittet där Per Fugelli var en av gästerna? Han är döende i cancer och håller på att skriva en bok om att leva med döden nära förestående. Hur det än kan uppfattas, så är det ett ämne, som även jag tycker bör behandlas oftare. Hur förhåller vi oss, i vårt högteknologiska samhälle till döden? Liksom att rätten till, att skapa liv missförstås, relativt ofta – nej, det är inte en mänsklig rättighet, det är en gåva. Så har vi i det moderna samhället skaffat oss en alltför distanserad och mystifierad relation till livets andra byggsten, döden. I de allra flesta fall, på osunt långt avstånd från vår vardag. Trots att det är det enda vi med säkerhet vet om livet, vi föds och vi dör. Ändå är döden av de mest tabubelagda samtalsämnen vi har i vårt moderna samhälle. Men det är de facto, mellan dessa byggstenar där det verkliga livet händer.

Innan jag var 27 år hade inte heller jag, någon vidare relation till döden. Men det var då första gången jag satt bredvid någon som gick bort. Jag fick hålla min mormor i handen när hon somnade in efter en hjärtinfarkt, 81 år gammal. Det kändes trots allt ganska naturligt. Det blev ett fint avsked. Men det finns också omständigheter kring döden som bryter vad som bör betraktas som livets normala gång. De omständigheter som får dig att seriöst fundera på hur du skall tillvara ta livet medan du och de runtomkring dig har livet i din hand. För runt omkring oss finns det många som har förlorat en förälder alldeles för tidigt, ett syskon som fallit ifrån eller allra värst, ett barn som går bort. Det hemska är att det är, hur smärtsamt det än är, så är det en naturlig del av livet som sådant. För livet är inte rättvist. Det är fel, men döden är ändå naturlig mitt i all bedrövelse. För livet är som sagt långt ifrån rättvist.

För hur mycket vi än kan påverka liv och hälsa med modern teknologi, så styr vi ännu inte fullt över liv och död

Men vad livet däremot är – alltför dyrbart för att inte ta tillvara de stunder man har tillsammans, våga uppskatta varandra och säga det till dem man håller av medan de fortfarande är i livet. Hörselförmågan blir ju direkt dålig efter man lämnat jordelivet.  Men vi behöver också påminna oss om att också att vi skall våga möta dem som är i sorg som har förlorat någon. Det är såklart svårt att exakt sätta sig in i vad de går igenom om man själv inte har gått igenom exakt samma sak, dessutom är varje människas sorg unik och känslorna är därmed okränkbara. Men det är heller givetvis inte poängen att man måste exakt veta och förstå. För med empati är poängen att försöka förstå hur någon kan tänkas känna. Det kan också bli lättare att möta våra medmänniskor om vi kan försöka se det som något som är naturligt, inte rättvist, men naturligt. Därmed vågar vi också prata med varandra och fråga de som är i sorg, hur de mår och hur de har det. Jag lovar, jag vet av erfarenhet. Det är värre att låtsas som att inget hänt eller hålla sig undan. Ingen menar något illa, det inser jag såklart, men det känns ju märkligt när människor du känner byter sida på gatan för att slippa möta dig.

Därför tror jag att det är viktigt att försöka förhålla sig så naturligt som möjligt till döden. För innan vi gör det, kommer vi inte orka eller våga möta våra medmänniskor när de går igenom sin sorg. Vi kommer inte heller bli lika bra på att uppskatta de vi håller av, medan de är i livet. Vi kommer också ha svårare att prioritera vad som verkligen är viktigt i livet. Vad kan jag ha överseende med? Vad behöver jag bli bättre på att värdera och uppskatta? Dessa grundläggande inställningar ändras när man tvingas ha en nära relation till döden. Men den ger också ett oerhört lugn. Det är inte farligt att dö i sig. För hur mycket vi än kan påverka liv och hälsa med modern teknologi, så styr vi ännu inte fullt över liv och död. Och till dess, är det vi som måste lära oss att förhålla oss till att livet självt inte går att styra, bara dess innehåll.


Simone Skoog, GroupM