Wavemakers VD Martin Hugosson intervjuar MediaMeccas VD Jocke Örnelid

i Aktuellt/Intervju

Café 60 på Sveavägen 60 i centrala Stockholm. Så långt från de påkostade bjudningarna i mediebranschen man bara kan komma. Och ändå bara 200 meter bort från Jarlaplan och GroupM. Här sammanstrålar jag med Jocke Örnelid en torsdagsmorgon i februari.

Cafét ett stenkast från Handelshögskolan har ett enormt utbud av drycker, bakverk och lättare måltider. Så mycket att det ibland är lite av en utmaning att ta sig förbi högarna med saker och fram till disken. Väl framme är det är svårt att se personalen bakom disken för den är belamrad med olika sorters bullar. Det är billigt och riktigt sunkigt. Så sunkigt att jag helst inte tar av mig jackan i de fläckiga tygfåtöljerna. När jag skulle träffa Jocke för att intervjua honom, föreslog jag just denna mötesplats. För att man får vara ifred, ingen annan från branschen lyssnar.  Jocke var redan där när jag kom och han fullkomligen lyste:

”Jag älskar sådana här ställen! Det är befriande att ibland ta ett steg bort ifrån den lilla mediebranschen i Stockholm som kretsar kring Stureplan med obligatoriska restauranger som Sturehof, Grodan och East, Vassa Eggen, Riche och Saturnus.”

Café 60 på Sveavägen 60 i centrala Stockholm

Ovanstående är Jockes direkta svar på hur han upplever Café 60. Han hinner även med att i samma mening dra en referens till något liknade café på Kungsgatan som inte längre finns kvar. En vag påminnelse om att han har jobbat i branschen mycket längre än vad jag har. Jag inser att det kommer finnas mycket att reda ut. 

”Har jag berättat när jag intervjuade Fredrik Eriksson (VD för OMD, reds anm) inför premiärutgåvan av Mecca Magazine 2014?” frågar Jocke när han ser att jag ställer in min mobil på inspelning och fortsätter ”Då köpte jag en sån där svindyr liten jävel till diktafon. Vi satt i nästan tre timmar. Sedan visade det sig att inte ett ord av mina frågor och Fredriks svar hade spelats in”.

Jocke är bitvis svår att intervjua. Han gillar att ställa frågor själv. Han är intresserad av att höra vad andra tycker minst lika mycket som att delge sin åsikt. Jag undrar om det kommer bli en brottningsmatch mellan oss i vem det egentligen är som intervjuar vem, så jag inleder med några snabba frågor. 

Vad tar du i bänkpress?
”En klassisk egokåtfråga, haha!”

Kåtfråga?
”Det där är en sådan där riktig ’ManQuestion’. Men svaret är att jag inte har en aning. Jag är inte det minsta viktkåt. Det var det jag syftade på. Jag tycker mest att det bara är ett korkat och idiotsäkert sätt att göra sig illa på.”

Skadar du dig för att du tar i mer än du klarar?
”Jag menar att det är så lätt att skada sig för att man desperat vill vara starkare än sina kompisar”.

Det här med vad du tar i bänkpress är vad flest undrar över när jag har bett om frågor till dig, varför tror du det?
”Ingen aning. För att en del vet att jag tränar rätt mycket periodvis?”

Har du en tatuering av en cheeseburgare på bröstet?
”Nej”

Borde du ha det?
”Absolut inte! Vi hade en vadslagning för några år sedan. Den som inte klarade målet skulle tvingas tatuera in en cheeseburgare på bröstet. Jag klarade så klart vadet. Jag skulle aldrig förlora något sådant”

Jocke undrar om vem som skvallrat om hamburgarvadet och vi reder ut det. Jag fick det från Fredrik Eriksson (VD OMD). Och så fortsätter vår intervju. Jocke är svår att intervjua. Han är en varm person som har mycket gott att säga om många och verkar genuint intresserad av att lära sig mer om många människor i branschen men verkar inte lika intresserad av att prata om sig själv: Då blir svaren korta och ofta glider vi iväg i en anekdot som tar fart först när andra personer träder in i handlingen. Det är nog en anledning till att Jocke är omtyckt av många. Han lyssnar, han tar sig tid. Det är inte en kamp om att få vara i centrum med Jocke. 

Har du alltid haft lätt att få människor att gilla dig? 
”Ja, det tror jag. Konstigt på ett sätt, eftersom jag är mindre social än vad kanske många tror. Jag minns att i mellanstadiet skickade vår fröken skickade ut lappar och där alla anonymt skulle skriva vem som var roligast att leka med. Av killarna fick jag flest röster. Jag minns att jag blev förvånad men någon sa att jag alltid hittade på så roliga, spännande lekar. Jag kanske fortfarande är rätt rolig att leka med. Även i vuxen ålder.”

Det låter som att det var din fantasi som gjorde dig populär, är det fortfarande den? 
Här tar Jocke lång tid på sig att svara och tänker länge. Som att han inte reflekterat över detta förut. ”Det kanske är det. Sedan vet jag att människor rätt snabbt får förtroende för mig. Vilket jag tycker är välförtjänt. Jag är bra på att bevara förtroenden. Jag är reko och håller vad jag lovar. Jag jagar inte folk för att få deras pengar. Jag tror man känner det. Det var i alla fall en av mina stora fördelar som säljare. Mina kunder kände att jag uppriktigt var intresserad och ville hjälpa dem att göra bra affärer framför att själv känna pengar”

Var du den man pratade ut hos också när du var yngre? 
”Vissa personer är duktiga på att lyssna och på att bevara förtroendet och samtidigt är de raka och säger vad de tycker och tänker. De är i regel bra lyssnare. Jag tror jag är en av dem.”

Jocke återkommer ofta till just detta. Att bevara ett förtroende och att det är viktigt att kunna lyssna. Det och hans inställning till auktoriteter blir återkommande under flera diskussioner. Och kanske därför han har sms-race långt in på natten med många i branschen. Man vågar anförtro sig och som en neutral person är det många som också gjort det.  

Många är nyfikna på vem du är, om man tar det från början, var växte du upp, var gick du i skolan?
”Västerort. Jag bodde och gick i grundskolan i Vällingby och gymnasiet i Nya Elementar i Bromma. Efter det hade jag arbetsprover klara för att söka in på konstfack men gjorde aldrig det.”

Vad var det som stoppade dig? 
”Jag skulle lätt spöa dem som sitter på Sergels Torg och gör porträtt. Om jag fick ett svart-vitt foto av dig skulle jag i blyerts kunna rita av det på en nivå att det nästan inte går att se skillnaden på vilket som är originalet. Och det var det som satte stopp. Jag insåg att jag helt enkelt var en kopieringsmaskin. Sen hade jag säkert kunnat sno ihop några tavlor men jag hade aldrig blivit en Ernst Billgren. Att sitta i en sunkig lokal, dricka billigt rödvin och lida och måla för konsten utan att tjäna pengar var inte min grej. Sedan dess har jag knappt hållit i en penna. Det är patetiskt egentligen, jag borde ha målat av mina barn.” 

Vad blev det istället?
”Första jobbet var på ett fritidshem.  Efter värnplikten hamnade jag på ett vikariat på IBM. Det var lagerjobb i Hallunda. Fast var och varannan morgon hamnade jag på slutstationen som var Norsborg. Jag läste alltid på tunnelbanan och blev så uppslukad att jag glömde att kliva av. Det var en heltidstjänst men redan andra veckan gjorde jag klart hela veckans arbetsuppgifter på måndag förmiddag. Så jag blev asbra på att köra en sån där sparkcykel med litet lastflak fram. Jag gjorde banor mellan lagerhyllorna och varje dag lyckades jag slå rekordet med någon sekund.”

Det här är också symptomatiskt med Jocke, det är verkligen allt eller ingenting. Från intressen till projekt och företag blir han helt uppslukad och jobbar på den nivån att han nästan blir utbränd. Sen bestämmer han sig för att bryta upp och göra något nytt. Som med hans förmåga att rita och måla. Konstfack eller inget alls. 

Du åkte alltså till fel station för att du älskade att läsa men när du hade tid över så åkte du sparkcykel? 
”Det gick inte att sitta och läsa vid skrivbordet. Hade jag gjort det så hade det varit för uppenbart. När jag åkte på sparkcykeln såg det däremot ut som jag var på väg någonstans i ett jobbärende. Det gjorde jag förresten i lumpen också.”

Åkte sparkcykel? 
”Nej, jag smet från att uppgifter genom att se ut att vara på väg någonstans. Jag kom snabbt på att det bästa knepet var att gå runt med en skiftnyckel och liksom se viktig ut.”

Vad hände sen, efter lagret? 
”Jag jobbade som flyttgubbe ett tag. Sen gick jag som lärarvikarie ett år eller två. Första lektionen var katastrof, ett gäng ettor kastade ut soffkuddar genom fönstret och hoppade sen själva ut. Det var ett väldigt tomt klassrum. Jag hade gjort missen att vara den snälla vikarien. Men sen gick det bra. Jag hade lätt för lärarrollen som för övrigt var väldigt kul. Men det var inget jag kände att jag skulle fortsätta med i kombination med att jag alltid vetat att jag skulle starta egna företag. Vilket delvis har att göra med att jag har svårt med auktoriteter.” 

Jag lockades av att höra mer om den grupp sjuåringar som utmanövrerade honom till den grad att de lyckades tömma en soffa på kuddar och själva fly utan att han stoppade dem men väljer att fråga om auktoriteter eftersom det återkommer.  Och för att vi faktiskt ska komma vidare. 

Varför har du svårt med auktoriteter? 
”Jag har alltid haft det. Jag har svårt för att hantera att någon ska säga hur jag ska göra. Speciellt om den personen är korkad. När jag gjorde lumpen fick jag sämst betyg av alla. Vilket störde mig enormt. Eftersom jag är prestigeladdad när det gäller sådant. Så jag var uppe hos kommendörkaptenen och klagade. Jag tyckte det var otroligt irriterande att de som var så fulla att de fick hämtas med helikopter för att komma till isbrytaren fick bättre betyg än jag.”

Men du gick ju bara runt med en skiftnyckel hela dagarna?
”Ha-ha, sant! Men jag var inte full.”

Jocke säger det reptilsnabbt och i försvar men inser samtidigt att det låg något i det där. Så nästan lika snabbt analyserar han sig själv. 

”Jag var nog rätt jobbig, när jag tänker efter. Vi hade flera befäl som led av uppenbara mindervärdeskomplex och tog ut det på ett gäng 18-åringar. Vilket gjorde att jag konstant ifrågasatte och argumenterade mot alla idiotiska order vi fick. Speciellt när det blev orättvist. Jag avskyr orättvisor. Jag skulle aldrig ha gjort lumpen.”

Jag tänker för mig själv att det måste vara en mardröm att ha varit hans befäl. Ibland får jag uppfattningen att Jocke liksom väljer att vara motvalls mot chefer för sakens skull. Undrar om det har ändrats eller rent av förstärkts med åren. 

Var kommer din inställning till auktoriteter ifrån? 
”Jag trivs bäst i kaos där ingen bestämmer. Jag har varit sådan så länge jag kan minnas. Om någon säger ”Du ska göra det på det här viset” så är min instinktiva motreaktion att svara med ”Varför då?” följt av min egen idé om hur man kan göra det istället. Jag kanske skulle kunna klara av att ha en chef om den personen kunde mycket mer än jag och var duktig på att dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. Det är det bästa sättet att lära sig. Men motsatsen är knepig.”

Jag inser att vi inte kommer längre här. Vad som är orsaken till Jockes syn på auktoriteter är kanske bara en sån där sak som bara är. Som att han inte målar längre. Eller som att han inte kan ha halsdukar. Men vi återkommer till halsdukarna sen. 

Och sen startade du något eget?
”Ja jag startade ett bolag som Clear Channel köpte 10 år senare. Vi var först i Sverige med all butiksannonsering. Kundvagnsaffischering var min lilla bebis. Den uppfann jag när jag var 22 år.”

Den som är där man kör?
”Längst fram på kundvagnen där det sitter reklamaffischer på både in- och utsidan.”

Hur gick det då?
”I början var det jättetufft. Jag startade bolaget samtidigt som Sverige äntligen fick kommersiell tv. Och där kom jag med affischer i kundvagnar. Som de flesta mest förknippade med en att de drog snett och de var fulla med gamla lökskal. Det var några tuffa år och jag var nära att gå i konkurs flera gånger. Men sen på slutet gick det lysande. Vi var slutsålda ett år i förväg med företag på kö på reservlistorna.”

Från lagerjobb på IBM till kundvagnsreklam, man ser ju ingen direkt koppling?
”Nej jag hade ett kort säljjobb där emellan. Det var ingen hit. Jag sålde annonser på lunchbrickor. Jag minns att jag en månad fick 816 kronor kronor i lön. Före skatt.  Det där med nasarsäljjobb var helt enkelt inte min grej. Men det måste ha funnits en mening. För jag satt på en lunchrestaurang i Arninge Centrum i Täby norr om Stockholm och såg en kvinna gå förbi med en kundvagn. Och tänkte ”Den där kundvagnen är en bra annonsbärare!”

Så det höll du på med i 10 år?
”Ja, sedan sålde jag det till Clear Channel den 7 april år 2000”

Och vad omsatte ni då?
”Sista åren var det ganska stora pengar med miljonvinster. Men på slutet var jag så trött på allt. Men trots att det var flera företag som varje år ville köpa bolaget, tackade jag konstant nej. De behandlade mig som en snorunge som inte förstod värdet på det som jag hade byggt upp. Det krävdes att en seriös köpare med muskler tog över och som också kunde utveckla affären. Allt det där fann jag i Clear Channel”

Så då föddes namnet april7?
”Ja, den 7 april för 18 år sedan var en mycket bra dag. Jag gjorde förresten något jättebarnsligt. Vi hade en av Sveriges största advokatbyråer inkopplade på affären och de satt på Strandvägen. När det var klart så sprang jag till bankomaten utanför Handelsbanken i början av Strandvägen och tog ut 100 kronor. Bara för att titta på saldot på kontoutdraget.  Jag borde ha sparat det där kontoutdraget men det gjorde jag inte. Då sa jag till mig själv, att om jag inte kommer på något bättre namn ska nästa bolag heta april7 eller aprilSeventeen.”

För er som inte känner till det så drev Jocke ett framgångsrikt headhuntingbolag som hette april7. De fokuserade på att rekrytera inom mediabranschen och drev också ett populärt mingel som hette MediaMecca. Så vi går över till den tiden i Jockes liv. 

Men det är ett stort hopp, från kundvagnar till rekrytering. Så många hade du väl inte rekryterat?
”Nej men det har att göra med att ett tag var jag nära att gå in i väggen. Till slut kände jag att jag var tvungen att anställa säljare. Det slutade med att vi hade en försäljningschef, tre KAM-säljare och två traffic som skötte det jag ensam hade gjort innan. Då anlitade jag ett rekryteringsbolag. När jag sedan hade sålt bolaget fick jag lite frågor om olika VD- och försäljningsdirektörsroller. Jag tackade nej till alla. För jag kände att jag ville ha något nytt. Då hörde VD för rekryteringsbolaget av sig och undrade om jag ville kliva in som delägare.”

Men så blev det inte?
”Nej. Han hade precis tagit in en annan delägare. Och i första mötet med de två, kände jag direkt att jag och den andra delägaren skulle hamna i världskrig redan första veckan. Vi klickade inte alls. Vilket är ovanligt för mig.” 

Vi pratade tidigare om att det är lätt att tycka om dig. När klickar det inte?
”Jag har svårt för arroganta människor som tror de är fantastiska och inte lyssnar. Och han (Jocke syftar nu på den andra delägaren) checkade in på all boxarna. Så jag tackade artigt nej och körde igång själv.”

Hur många intervjuer gjorde du? Jag har hört att det blev 10 000
”Jag hade länge en fix idé. Jag noterade varje intervju i Excel med målet att komma upp i 10 000. Men i maj 2010 var jag uppe i runt 8000 intervjuer. Men så föll det bort. Vet inte varför, säkert en datorkrasch. Tusentals intervjuer låter mycket. Men man får tänka på att om man gör 5-6 varje dag, vecka ut och år in, blir det snabbt många.” 

Det här är nog det som ger Jocke mycket av sin charm men också det som säkert har skapat mycket frustration hos andra. Jocke får fixa idéer. Och han kan inte släppa dem. Förmodligen är det ju det som är en stor del av hans framgång, han ger inte upp när han har bestämt sig. Han kan ta skapa ett mediebolag som 22-åring. Han kan sadla om som framgångsrik rekryteringskonsult. Så länge han tror på sin idé. 

Är du intresserad av människor eller är det en teknik?
”Både svaren är nog rätt. När jag intervjuade så hade jag så klart en teknik för det. Men samtidigt är jag nyfiken av mig. I varje möte får man alltid reda på något nytt eller lär sig något nytt. Ett möte som inte ger något där och då, brukar oftast mynna ut i något betydelsefullt förr eller senare. Sen finns det så klart tillfällen när jag är minimalt intresserad av andra människor.” 

Som i vilka situationer?
”Som när jag startade MediaMecca som ett rent branschmingel, hände det att jag flydde från mina egna event. Jag bara smet, höger vänster och drog därifrån. För jag orkade bara inte med att folk efter fyra, fem öl såg sig som sin egen psykolog och började prata ut om sin pågående skilsmässa eller något annat muntert. Då kände jag att det blev för mycket.”

Hur länge drev du april7?
”Fram till slutet av 2012. Då bestämde jag mig för att lägga ner och satsa på MediaMecca som ett branschforum istället för bara ett gigantiskt mingel med drinkbiljetter.”

Hur kom det sig att du lade ner april7?
”När Linkedin etablerades sig i Sverige, försvann vår konkurrensfördel. I kombination med att vi var för många aktörer i en och samma lilla nisch. Som rekryteringskonsult i media kan man max ha 50% av marknaden eftersom man kan ju inte sno personal från sina egna kunder. Det var oerhört frustrerande. Som att tvingas dela på en prinsesstårta. Man kapar den på mitten och tar en halvan till sig själv och sen tvingas man kasta tårta på folk som inte förtjänar det.”

Hur gör du för att tillfredställa alla partners till MediaMecca? Annonsörer, byråer, sponsorer. Vad är the Secret Sauce? 
”Jag tror jag faktiskt att det är jag som är en rätt stor del av den där hemliga såsen. Jag är bra på vara närvarande hela tiden och samtidigt vara på många olika ställen för att fånga upp alla. Det tar jättemycket tid men jag tycker det är värt det. Ibland känns det inte så när man sitter med 400 mail där alla har en åsikt eller en fråga. Men jag brukar trassla igenom dem. Jag fick ett bra ordspråk av Fredells marknadschef Lina Jelbring (tidigare marknadschef Widespace): ’Stycka elefanten en bit i taget’. Har du hört det uttrycket? Stycka just en elefant tycker jag låter så brutalt. Lite som att döda ett mumintroll”

Jocke har ofta sådana utryck. Som att stycka ett mumintroll. Det gör att det är underhållande och roligt att prata med honom. Ibland är det svårt att ta sig vidare till nya ämnen för ingen detalj är för oviktig för att passera utan hitta rätt metafor. Vi tar oss ändå fram till MediaMecca, ett återkommande och populärt branschevent som Jocke nu driver. Han erbjuder sig att köpa mer kaffe. Jag låter honom bjuda mig, för jag vet att Jocke har problem med att själv bli bjuden på saker. En lika fix idé som den om hans hals. Men vi återkommer som sagt till den. 

När Jocke är tillbaka återupptar vi med diskussioner om intervjuteknik och att det kan vara bra att det är rörigt för att få kandidater att frångå inövade manus. Jag berättar om den rörigaste intervjun jag varit med om där VDn som intervjuade hade två stora hundar med på intervjun som parade sig precis bredvid mig, så nära att hanhunden i princip satt i mitt knä. Så jag knuffade bort hanhunden lite och då blev Vdn sur. Han gillade inte att jag störde hans hund i akten. 

”Haha, Jag har nästan aldrig blivit intervjuad men för lagerjobbet på IBM blev jag det. En udda upplevelse. Staffan hette han som intervjuade mig. Han hade vit skjorta, röd slips och en attachéväska. För han var chef. Jag är rätt säker på att han aldrig hade något i den där väskan. Under den där timmen vi satt på hans kontor, kunde han inte släppa att jag i början hade sagt att jag inte var speciellt sportintresserad. Fotboll? Hockey då? Stenmark måste du väl gilla? Och då märkte jag att det höll på skita sig. Så jag berättade att jag hade simmat i spårvägen, spelat pingis i Ängby SK, sysslat med hockey och att jag tränat olika kampsporter sedan högstadiet. Som i ett trollslag vände allt och jag fick jobbet.”

Tänker du mycket?
”Ibland har jag tänkt att vad skönt om man inte tänkte…Jag blir så trött på mig själv om jag vaknar med en idé. Då kan jag inte somna om för min hjärna går i spinn. Den känns rubriks kub och vänder och vrider och hittar 1000 olika angreppssätt på olika problem eller möjligheter. En fördel är att jag kommer på mina bästa idéer när andra sover. Nackdelen är att jag är vaken när jag jag borde sova. Nu finns det ju robotar som gör det men att stå vid bandet i en chokladfabrik i Sundbyberg och bara stå och lägga i trilling nöten i Aladdinasken. Och sen är det fredag och då är det helg och då köper man ett flak fulöl och helgen är räddad. Men jag vet inte hur länge det skulle vara kul. Jag hade nog bara fixat en vecka eller 6 timmar.”

Skönt att han I alla fall har den självinsikten tänker jag. Jocke hoppar mellan ämnen och idéer mycket fort och det är svårt att hänga med ibland. Att se honom stå vid ett löpande band ter sig nästan komiskt. Jag tror inte han skulle klara 5 minuter om det inte var en tävling. Som han lovat någon att vinna. Så skulle han med en dåres envishet stå där dygnet runt. 

Du den här rädslan att misslyckas?
Jocke avbryter snabbt och betonar att han inte är rädd. Men rättar sig också själv snabbt ”Det är inte en rädsla, jag bara avskyr det. Eller ja det kanske är en rädsla. Jag hatar att göra något och sen inte fixa det. Jag blir besviken på mig själv och någon annan kan bli besviken på mig och det är någon heder jag alltid har haft. Om någon säger ”det här får du inte berätta för någon”. I ett tidigare liv var jag antingen tempelriddare eller katolsk munk med kyskhetsbälte. Jag sviker inte löften. Jag tycker inte om det.

Hur firar du när något du tyckte varit viktigt också går bra? Som nu när GbgMediaDay var en sådan succé?
”Jag vet inte om jag direkt firar. Jag blir så klart glad. Speciellt när jag märker att både mina partners och publiken är nöjda. Det är den stora behållningen. Jag vet inte, jag är nog dålig på att fira, jag börjar på nästa grej direkt”

Det där stämmer inte riktigt. Jocke kan fira och hyr ofta en svit när han ordnar events ifall det skulle bli en bra efterfest. Sånt gör en person som ser fram emot firande. Och vi återkommer till hur han firade den 7 april längre fram. Säger det något om varför du gör det, för din egen skull och har glädjen med dig själv? 

”Jag har svårt för ytliga high fives. Däremot finns det några få stunder när personer har givit mig beröm som jag verkligen tagit till mig. Jag blev även jätteglad för nomineringen till Årets branschpersonlighet nu senast vid SthlmMediaWeek.”

Vad är grejen med din hals?
”Jag vet inte, ända sen jag var lite vill jag inte ha något runt min hals. Jag har svårt när något är över näsan, jag får panik och tror inte jag kan andas. Om mina barn eller om min sambo AnnaCarin sover och täcket är över deras näsa drar jag ner det. Hur kände du till det?”

Det har du själv gjort på Norrmalmstorg för några år sen, jag la det på minnet om jag någonsin skulle intervjua dig. 

”Haha, Ja just det, när vi satt bredvid Simone Skoog och Robin Leijonhufuvd och det var uppenbart att Simone höll på att rekrytera Robin.”

Man får uppfattningen att du inte själv gillar att stå på scen eller fångas på bild. Stämmer det?
”Stå på scen är kul. Speciellt de dagar jag känner för det. Fångas på bild har jag aldrig trivts med. Det var säkert någon vidrig skolfotograf som bad mig att le som skapade det där. Nej, nu vet jag vem som förstörde mig! Jag hade missat skolfotograferingen och mamma och pappa ville ha en bild på mig när jag var 10 år och släpade upp mig till det lokala Domusvaruhuset. Fotografen var en klämkäck människa som skulle få mig att skratta. Och jag har svårt för klämkäcka människor. Det slutade med att det stod det ett folkhav omkring för se om fotografen skulle lyckas få den envisa lilla pojken i röd skjorta att le. Efter det har jag svårt att vara med på bild”

Jag inser att det är första gången vi lyckas komma in på vad som skapat Jocke till den han är idag. En händelse i Vällingby Centrum för länge sen. Då var det en liten kille som hamnade i en jobbig situation. För även om Jocke är öppen så finns där en integritet. Den är inte konfrontativ men avvärjande. Kanske är det för att han själv är så intresserad av andra eller är anekdoterna egentligen rustningen och intresset en konsekvens av den?

Hur länge kommer du fortsätta med MediaMecca?
”Så länge det är kul eller om det dyker upp något ännu roligare. Men jag tycker fortfarande det är himla skojigt. MediaMecca har lyckats samla konkurrenter som få andra har gjort. Sen har jag ju behov av att det inte blir rutin. Då passar de här branschdagarna perfekt eftersom det konstant är nya teman och nya programredaktioner. Nästa utmaning är att ta MM-konceptet till våra nordiska grannländer”

Efter intervjun kommer jag på mig själv att tänka på Jocke den där dagen den 7 april för 17 år sedan. När han hade sålt bolaget till Clear Channel. Jocke sa att han hade tagit ut 100 kronor för att se på kontoutdraget att han var rik. Han säger själv att han är dålig på att fira och mest läser mail efter framgångsrika event. 

Du varför tog du bara ut 100 kronor den där dagen 7nde april?
”Jag ville mest ha kontoutdraget. Inte en massa sedlar.”

Varför tog du inte ut ett kontoutdrag då?
”Vet faktiskt inte, det var nog en grej bara.”

Men vad köpte du för den sedel du tog ut?
”Minns inte, förmodligen en burk Pepsi Max, min stora last i livet:”

Men var det allt, firade du inte?
”You bet jag gjorde! Champagne, havskräftor, hummer, krabba och räkor.”